När den egyptisk-franske artisten Georges Moustaki avled 2013 insåg jag hur starkt han präglat mig under min uppväxt. Resultatet blev en miniessä som publicerades i Nya Argus 3/2014.
Moustaki in memoriam
I fjol gick den franske chansonsångaren Georges Moustaki ur tiden, 79 år gammal.
Av alla mina gamla musikidoler som kilat vidare på sistone – från Richie Havens via J. J. Cale till Lou Reed – känns tomrummet efter den franske trubaduren faktiskt nästan mest påtagligt idag.
Varför? Jo, därför att hans röst tillhör de där omistliga som följt mig genom åren. Och därför att Moustakis plattor hörde till mina tidigaste upptäckter när jag försiktigt började botanisera i föräldrarnas skivhylla någon gång i mitten av 1970-talet.
Minnet säger mig att det kryllade av dem där: Il y avait un jardin från 1971, uppföljaren Danse från året därpå, Humblement il est venu som kom några år senare … Fast sanningen att säga har jag ingen aning: det var redan då knepigt att hålla koll på karlns produktion; Moustaki var ju vid den här tidpunkten på höjden av sin popularitet och släppte en skiva i stort sett varje år.
Vad jag minns är att jag omedelbart fastnade för den lite melankoliska grundstämningen. För att inte tala om språket, som klingade så oemotståndligt.
Ja, när jag tänker närmare efter så var det antagligen just Moustaki som – vid sidan av några andra dåtida kommersiellt gångbara franska artister som Joe Dassin, Mireille Mathieu och Michel Delpech – väckte min kärlek till det franska språket.
Fast det är ju förstås också möjligt att jag fastnade för den lite vemodiga stämningen i någon av de finska versioner som gjordes på den tiden – som Markku Aros version av La Philosophie till exempel, en av de centrala låtarna i Moustakis repertoar med sitt livsbejakande budskap (som i Junnu Vainios finska översättning fick en, frestas man säga, något urvattnad tolkning). Eller Cumulus tolkning av titellåten på genombrottsskivan Le Métèque till exempel, vilken i Hectors översättning fick heta Hän joka harvoin hymyilee. Den spelades in 1971 och bör rimligtvis ha ackompanjerat en och annan bilfärd under de där åren.
Och ja, så var det ju det där med rösten.
Själv hyste Moustaki inga större illusioner om sin förmåga som sångare; en baryton utan röst, kallade han sig själv, ett väl strängt omdöme kan man tycka, låt vara att rösten mot slutet onekligen miste en del av sin lyster och förvandlades till något som närmast kunde karaktäriseras som en lite ljudligare viskning.
Fast även som en viskning framstod den fortfarande i mina öron som en av de mer sensuella manliga sångrösterna någonsin,
Vore Moustaki en ung uppåtsträvande musiker i dag skulle han knappast falla i smaken hos alla de kulturchauvinister som på senare år flyttat fram sina positioner i Europa och likt Sverigedemokraterna pläderar för ett ”förenhetligande av den nationella kulturen”.
Få efterkrigstida artister förkroppsligade nämligen vår rotlösa samtid bättre än denne kosmopolit, som redan tidigt framstod som sinnebilden för dagens globaliserade värld.
Född som Giuseppe Mustacchi, med sefardisk-judiska föräldrar från Korfu, växte han upp i det kosmopolitiska Alexandria, slog ner bopålarna i Frankrike och ägnade sedan merparten av sitt liv åt att kuska runt på världens estrader.
Under Moustakis uppväxt i Egypten drev föräldrarna en av de största bokhandlarna i Mellanöstern, en boklåda som också fungerade som en samlingsplats för stadens intellektuella i den kulturella smältdegel som hette Alexandria. I barndomshemmet kommunicerade man på italienska, på gatan var det arabiska som gällde. Som vuxen talade Moustaki obehindrat ett halvdussin språk och sjöng på minst lika många – från spanska och engelska till portugisiska och grekiska.
I dag må han vara unisont hyllad som en omistlig del av den franska kulturen, men de facto blev han inte fransk medborgare förrän 1985, långt över tre decennier efter det att han första gången satte sin fot i landet.
Då skrev vi 1951 och den sjuttonårige ynglingen M. hade tiggt sin far om lov att få sommarjobba i Paris; under sin första tid i staden hankade han sig fram genom att kränga diktsamlingar från dörr till dörr, precis som det anstod en bokhandlarson.
Snart blev han dock bekant med den äldre, blivande chansonlegenden Georges Brassens, som tog nykomlingen under sina vingars skugga och introducerade honom till konstnärskretsarna i de legendariska kvarteren kring Saint-Germain-des-Prés.
För att hedra sin mentor ändrade Moustaki sedermera sitt förnamn. Det var heller ingen slump att en av hans kändaste sånger heter just ”Les amis de Georges”, en lovsång till det bohemiska trubadurlivet i Brassens anda.
På nätet finns ett gripande klipp där den katalanska sångerskan Marina Rossell uppsöker sin gamle vän Moustaki på rue des Deux-Ponts i Paris.
Det är några år före Moustakis död och han är redan märkt av sin sjukdom. Ännu har han dock inte flyttat ut från det vackra huset på Ile-Saint-Louis, den där förtjusande lilla ön mitt i staden och där han bodde i decennier tillsammans med sin fru.
Även här, i detta korta samtal framstår han som en lyckligt lottad och anspråkslös förvaltare av det musikaliska arv han säger sig ha fått till skänks.
Rösten är bara ett väsande, men blicken är alltjämt klar och nyfiken.
Mitt hemland? Det har jag alltid haft i musiken, säger han i intervjun. Och det är inte svårt att tro honom.
De som hade turen att höra en av hans konserter vittnade inte sällan om en artist som avsagt sig alla divalater och strävade efter att göra varje spelning till ett slags intimt massmöte där gränsen mellan scen och salong suddades ut. Det var inte artisten, utan sångerna som stod i centrum. Den klassiska liveinspelningen från 1975 är ett utmärkt exempel på detta.
Efter Moustakis död hyllade president François Hollande hans sånger som präglat generationer av fransmän, kulturminister Aurélie Filippetti prisade honom för hans humanistiska ideal medan Paris borgmästare Bertrand Delanoë underströk sångarens frihetstörst och revoltanda.
Andra lovsjöng hans diskretion, anspråkslöshet och … ja, integritet, helt enkelt.
Själv var han tidigt på det klara med varför han kommit till världen, något han upprepade gånger formulerade i sina sångtexter. Pour faire une chanson / que d’autres chanteront.
Länge var han faktiskt något av en doldis. Det är talande att i Yves Jeulands intressanta dokumentär Il est minuit, Paris s’éveille (2012) som visades på Teema ifjol, och som handlade om de legendariska franska kabaréerna på vänstra stranden under 1950-talet, figurerade Moustaki inte alls.
Ändå hade han tidigt namn om sig att vara en utmärkt låtskrivare. Allt som allt bidrog han med hundratals sånger för artister som Yves Montand, Juliette Greco och Barbara. Kändast är tveklöst Milord som spelades in av Edith Piaf, med vilken Moustaki hade ett kort och stormigt förhållande i slutet av 1950-talet. Det dröjde dock över ett decennium innan han själv vågade sig in i studion.
Framgången kom sedan nästan slumpartat. Den självbiografiska låten Le Métèque, ett pejorativ i franskan som betyder utböling men som med tiden fått betydligt mer invandrarfientliga konnotationer, ratades av flera skivbolag och artister innan Moustaki till slut själv spelade in den 1969. Singeln blev inte bara en otippad succé, utan med tiden även något av en antirasistisk hymn som snabbt började leva sitt eget liv.
Resten är, som det heter, historia.
I höstas såg jag den finske skådespelaren Martti Suosalo sjunga Jacques Brel på Savoyteatern i Helsingfors.
Suosalo klarade den knepiga uppgiften med bravur, men ändå blev jag inte särskilt berörd. Visserligen hyser jag en kolossal beundran för Brel, men frågan är om det inte redan gått en viss inflation i tolkningarna.
I pausen satt jag istället och försökte klura ut vem som skulle kunna göra en finländsk hommage till kärleksaposteln Moustaki.
Denne djupt humanistiske världsmedborgare vore nämligen värd en egen själamässa.
Mårten Westö